Livet.
Det kommer en punkt i livet då man tröttnar på att jaga runt efter alla och försöka återställa allt till det, det en gång var. När man nått den punkten, har man inte gett upp utan det är då man inser att det finns en del människor och en del skit som man inte är beroende av. Det som man lika bra klarar sig utan.
Men en sak är säkert, att dig hjärtat, klarar jag mig inte utan.
Jag går fortfarande och hoppas, hoppas på att just den dagen finns. Som de brukar säga, hoppet är det sista som sviker än. Än sålänge så finns hoppet och de sista orden jag fick höra "Therese, om allt är möjligt är ingenting omöjligt", Det är också en mening som fortfarande får mig att tro på hoppet. Att ingenting är omöjligt, men hur länge ska jag behöva vänta? Jag som är så otålig, jag klarar inte av att vänta. Jag längtar bara ihjäl mig och allt som egentligen är så himla lätt blir bara så svårt.
Gaaah, jag blir inte klokare av det här. Nu ska jag gå och packa min resväska, hur det nu ska gå. Gotland 8 dagar, i min packning kommer det se ut som Gotland 1 månad. Ska försöka göra mitt bästa och bara ta med mig det nödvändigaste.
Hej så länge!
Terese Maria.
En av mina vanor är iallafall att jag är impulsiv, det kan ju ses som både en dålig och bra vana beroende på i vilket sammanhang det är i. Men mitt impulsiva är en dålig vana då jag många gånger gör impulsköp. Sen min ivrighet är en annan dålig vana jag har, jag har inget tålamod alls, allt ska ske på engång. Jag blir liksom frustrerad när jag vet att jag kan ordna/göra någonting NU men att jag måste VÄNTA. Det gör mig tokig. Men det kanske är sånt man måste arbeta på.
Ska fundera ett tag till på mina bra vanor.. att jag tycker om att städa? (fast det kan man inte riktigt påstå de senaste 2 månaderna, då jag liksom har tvingat mig själv efter att ha dragit in i det sista med städandet.) Nej jag får nog fundera vidare på de bra vanorna ett tag till.. svårt.
Glöm inte att... Amor vincit omnia, Kärleken övervinner allt.
Gåshud..
Vissa dagar är jag ett sånt blogg-freak, som måste läsa igenom "de största" bloggarna vi har här i Sverige för att se vad de sysslar med. Det kan ju faktiskt hända att de har något att komma med som kan insperera osv. Man vet aldrig..
Imorse var jag inne och läste Stina-Lee's blogg. Jag har i många år varit en flitig läsare inne hos henne. Hon är en av få som jag verkligen besöker dagligen för att inte missa någon uppdatering. Jag känner henne som en jordnära person med ett gott hjärta. Många gånger kan jag faktiskt känna igen mig i henne. När jag gick på gymnasiet så fick jag många gånger höra "Therese, du är lik hon bloggerskan....Stina-Lee". Varje gång jag hörde det så värmde det lite i hjärtat för jag har själv tyckt om henne sen första dagen jag klickade mig in på hennes blogg...
Men iallafall... när jag läste hennes senaste inlägg som hon publicerat (Klicka här för att komma dit) med rubriken "Mirakel", det gav mig gåshud och fick mig att inse att allt här i livet har sin mening. Livet är inte slut efter döden, de lever kvar bland oss. Så som jag alltid trott. Det här som hänt henne och hennes familj är mycket fint, så som hennes rubrik lyder, Mirakel. Det här är ytterligare en bekräftelse om att det övernaturliga finns.
Jag fick gåshud och blev alldeles tårögd av hennes fina text.
Gå in och läs, så förstår ni!
Välkomna.
Satte lösenords skydd på min tidigare blogg, som nu mer är min privata blogg. Om det är något jag har lärt mig är det att inte vara FÖR öppen om sitt privatliv såhär för allmänheten, det leder bara till det ena kaoset efter det andra.
Men nu börjar vi om på ny kula. Mitt namn är Terese, fyller 20 i höst. Anställd som deltidare på ICA som butiksbiträde, härliga extra pengar det där på välbetald ob tid ;-) Nu till hösten börjar jag plugga, Europaprogrammet på Södertörn. *thumbs up*.
Tog studenten för ett år sen och sedan dess har jag arbetat nästan heltid på ICA, vilket har varit väldigt roligt och det har utvecklat mig som person på många plan. Sen är det ju alltid kul att tjäna sina egna pengar. Shopping är mitt största intresse, farligt. Så nu till hösten ska det bli skönt och varva ner lite och sätta sig vid skolbänken igen. Konstigt nog så längtar jag dit, en månad kvar... vi får se vad jag säger om ett halvår, då har jag säkerligen tröttnat. Fast det hoppas jag inte, tiden får visa oss.
Här i min blogg kommer ni att få ta del av vad som händer i min vardag, kanske mindre än mer. Men jag kommer iallafall skriva om mina tankar och åsikter kring saker/situationer som dyker upp i min vardag, sånt som bara snurrar runt i mitt huvud utan att jag riktigt kan få något grepp om det. Ni kommer även att då läsa och ta del av en massa bilder av mina två största intressen, inredning och shopping! Självklart en massa annat också.
Vill ni ta del av något speciellt så får ni lämna en kommentar så kan vi se vad jag kan göra utav det ;-)
Jag hoppas att ni kommer vilja följa min webbdagbok här, ska göra så gott jag kan. Älskar nämligen att skriva, det får än att lätta på det man vill säga också, lite som terapi.
Mary Kate Olsen, Vogue
Solum Fortist Est, ensam är stark!
