Livet.

Livet känns rätt orättvist ibland.

Det kommer en punkt i livet då man tröttnar på att jaga runt efter alla och försöka återställa allt till det, det en gång var. När man nått den punkten, har man inte gett upp utan det är då man inser att det finns en del människor och en del skit som man inte är beroende av. Det som man lika bra klarar sig utan.

Men en sak är säkert, att dig hjärtat, klarar jag mig inte utan.

Jag går fortfarande och hoppas, hoppas på att just den dagen finns. Som de brukar säga, hoppet är det sista som sviker än. Än sålänge så finns hoppet och de sista orden jag fick höra "Therese, om allt är möjligt är ingenting omöjligt", Det är också en mening som fortfarande får mig att tro på hoppet. Att ingenting är omöjligt, men hur länge ska jag behöva vänta? Jag som är så otålig, jag klarar inte av att vänta. Jag längtar bara ihjäl mig och allt som egentligen är så himla lätt blir bara så svårt.

Gaaah, jag blir inte klokare av det här. Nu ska jag gå och packa min resväska, hur det nu ska gå. Gotland 8 dagar, i min packning kommer det se ut som Gotland 1 månad. Ska försöka göra mitt bästa och bara ta med mig det nödvändigaste.

Hej så länge!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0